madebyhelena

Välkommen att följa mig och min familj till både vardag och fest! Här försöker jag även låta min kreativa sida smitta av sig och inspirera!

På väg

Bloggar från min iphone, Dagbok, På äventyr Permalink0
Hela familjen är inpackade i bilen och vi är på väg till Motala över dagen. Min syster-/guddotter Wilma komfirmeras idag och det får vi inte missa. Enya får också passa på att träffa moster, Daniel och alla kusinerna. Vi åker däremot hem igen i eftermiddag. Barnen har en stark önskan om att åka till Rudan och titta på majbrasan. 


Vi kom iväg oväntat smidigt med tanke på den tidiga timmen, men då hade jag också förberett allt väldigt väl med kläder och så. Enya verkar likt sina syskon gilla att åka bil och sover gott imellan mig och Leon. 

Ha en härlig lördag i solen. 

PS. Det får bli lite hopp bland inläggen nu tills jag är ikapp med den gångna veckan.
// Helena

BB-tiden

Dagbok, Enya, Finaste barnen Permalink0
Efter en skön och välbehövlig dusch, fick vi framåt 19-tiden åka från förlossningen till BB-hotellet/Årstavikens hotell på SÖS. Ett helt vanligt och väldigt fint hotell där det även finns barnmorskor tillgängliga dygnet runt. Hit får man komma om graviditeten och förlossningen varit komplikationsfria och det var ju även förlossningen trots allt. Vi checkade in ett väldigt fint rum och kändes oss bara så lyckliga!
Enya i sin plastbalja!
 
Vi gick direkt till restaurangen där det fortfarande serverades middag och åt lite buffé och passade på att fortsätta ringa runt lite och berätta om den glada nyheten. På vägen tillbaka gick vi förbi lobbyn och köpte med oss en miniflaska Champange som vi skålade i när vi sen lade oss på sängen alla tre och bara njöt av stunden. Det blev inte många minuters sömn för mig den natten, men jag kände mig ändå inte det minsta trött. Jag kunde inte se mig mätt på vår lilla dotter och hon var så duktig och snuttade på bröstet nästan hela natten.
 
 
Fredagmorgonen bjöd på sol, frukost på sängen och en massa gos.
 
Vid lunchtid kom min kompis Jenny förbi och blev den första att få se vårt lilla underverk. Enya fick helt ljuvliga kläder från Newbie, som hon kommer att bli så fin i till sommaren.
 
Jon rörde sig sen hemåt för att hämta barnen tidigt och jag och Jenny gick och åt lunch tillsammans och hann prata i lugn och ro. Jon kom sen tillbaka och jag var så förväntansfull på syskonens första möte att magen pirrade lite. Deras första möte har varit en stark målbild hos mig och nu var den nära. Stunden blev precis så fantastisk som jag hoppats på. Barnen var så lyckliga och fina med sin lillasyster. Det var den lyckligaste i dagen i Leons liv enligt honom själv och man såg stoltheten i deras ögon.
Åh, detta var verkligen en fantastisk stund som jag kommer att spara på en speciell plats i hjärtat! ♥
Jon och barnen var sen tvungna att åka hemåt igen då verkligheten kallade. Leon var bjuden på pyjamasparty kl: 17 och Leia skulle iväg och ha genrep inför morgondagens uppvisning med Vendelsö gymnastiken. Jag och Enya stannade däremot kvar i bubblan på BB. Något jag bestämt och tänkt på redan innan jag blev gravid. Med Leon hade vi så himla bråttom hem och då var vi åter hemma i verkligheten innan han ens blivit ett ½ dygn. Det var väl inget fel med det, men jag hade nu en stak längtan efter att få vara kvar i denna fantastiska tid och bara njuta så länge det gick. Som tur var det gott om plats och vi fick stanna både ett och två dygn till om vi ville. Denna kväll och natt var vi däremot ensamma och vi passade på att bekanta oss ännu mer och ta emot mera besök.
På eftermiddagen kom syster Jenny och Saga upp till oss och mös en stund. Saga har längtat otroligt mycket efter sin kusin och dom hann träffas innan Enya blivit ett dygn gammal.
Enya fick en superfin Bukowskisnalle och jag fick lyxiga kroppsprodukter i present. Det blev sen en kort stunds vila sen fick vi besök igen. Detta var helt mitt initiativ, så det var verkligen inget jobbigt. Jag har ju förmånen att få må som en prinsessa efter mina förlossnigar och slippa känna mig trött. Jag känner mig istället ovanligt pigg och ville ju dessutom att hela världens skulle få se vårt underverk. Till middagen kom mamma, pappa och Saga (igen). Dom hade med sig mat, så det blev sushimiddag på rummet, lyckoskålar i rosa bubbel och Let´s Dance tillsammans medan vi njöt för fulla muggar av Enya. Enya fick ännu mer fina kläder från Newbie. En filt och nalle och mamma fick doftolja från Rituals.
Ett litet filmklipp på den trötta lilla bebisen som barnmorskan tyckte skulle amma, amma, amma då hon likt sina syskon hade lite gulsot. Men just då ville hon bara sova, sova och sova!
Jag och Enya sov sen lite mer den andra natten på BB och även om det var tätt mellan uppvaknadena så var det en fröjd att titta upp och se vår lilla underbaring. Efter frukost träffade vi läkaren kl: 10 och Enya fick OK-stämpel i baken och det var fritt fram att åka hem. Så vid lunchtid kom Jon och Leon och hämtade oss och så åkte vi direkt till Torvalla sporthall där vi lagom hann se dagens andra föreställning där Leia med sin trupp, samt föreningens övriga lag visade upp sig.
Enya inviger barnvagnen och Leon drar stolt!
Ja, föds man och har två äldre syskon är det allt bara att hänga med och kasta sig in i verkligheten. Innan Enya ens blivit två dygn var hon på sitt första evenemang och det gick strålande. Hon sov sig igenom dessa timmar och ju högre musik, desto skönare. Även Leia och alla de andra gymnasterna skötte sig utmärkt och bjöd på en härlig show. Leias trupp var superhjältar denna gång.
 
Snart följer "Hemkomsten" och alla fantastiska foton vi tagit den senaste veckan.
Ha en fin helg!
// Helena

Enya kommer till världen

Dagbok, Enya Permalink2
Nu ska vi bege oss tillbaka till torsdagen den 21/4, en av de bästa dagarna i mitt liv, dagen då Enya föddes! Om ni scrollar ner lite eller klickar här-> 1+ så kan ni läsa om timmarna innan jag visste att våra liv snart skulle förändras. Dagen började ju lugnt hemma och jag satt faktiskt i soffan rätt länge på förmiddagen och kollade på nyhetsmorgon och väntande in konseljen då de skulle presentera den nya lilla prinsens namn. Men efter lunch kände jag att var tvungen att hitta på något så jag bestämde mig för att faktiskt åka och tvätta av bilen lite. Typ det allra sista jag hade på min to-do-list. Förvärkarna jag hade haft dagen innan på förmiddagen hade ju som sagt försvunnit och denna morgon kände jag mer en konstant men svag känsla av menssmärta i magen. Åkte till gör-det-själv-hallen och spolade av och dammsög bilen och under tiden övergick det till mer värkar igen. De kom stötvis och regelbundet men gjorde inte särskilt ont. Åkte hem och stannade utanför dörren och tänkte att jag torkar av lite invändigt också när jag ändå är igång. Några av grannarna skakade på huvudet när de såg mig och tyckte att jag skulle gå in och lägga mig på soffan istället. Och ungefär efter det så tilltog värkarna. Inte så konstigt kanske när jag bökade runt och hängde mig in och ut ur bilen. Väl färdig så blev jag lite förvånad över att värkarna plötsligt kom så tätt och blev starkare snabbt. Gick in och lade mig på sängen och tänkte att jag ligger här en stund först innan jag ringer och förvarnar Jon. Ville inte ringa hem honom i onödan ifall att det skulle lugna ner sig igen, särskilt inte då jag strax innan fått ett sms där det stod att han skulle bli sen ikväll. Väntade bara någon värk sen ringde jag till förlossningen då det inte avtog utan intensifierades snabbt och jag fick börja jobba med andingen ordentligt under värkarna. Ringde till förlossningen på Huddinge (innan jag ringde Jon ;-)). Hade först bara tänkt rådgöra med dom hur jag skulle göra, men plötsligt var det inget att tveka på. Det var absolut på gång på riktigt. Dom hade fullt på avdelningen och jag bad henne kolla efter plats på SÖS. Under de ca 5 minuter hon var borta, hann jag skicka ett sms till Jon där jag gjorde honom beredd på att kasta sig i en taxi. När barnmorskan väl kom tillbaka hade hon reserverat en plats på SÖS åt oss. Innan hon lade på bad hon mig skynda mig in, hon hade visst lyssnat på andningen under tiden och hörde att det började bli kämpigt. Ja, men då är det dags att ringa hem Jon iaf då, och det gjorde jag. Han blev allt lite stressad herr Karlsson och försökte hetsa taxichauffören att köra lite snabbare hela vägen hem. Under de ca 20 minuter det tog för Jon att komma hem hann det hända grejer. Förloppet accelerrerade snabbt och jag tror att jag redan här började ana att vi kanske inte skulle hinna in till förlossningen. Trots täta värkar som började bli riktigt jobbiga, fortsatte jag att vara på benen och fixa med olika saker. Så typiskt mig, men jag började ringa till både syster Jenny och fritids för att rodda med praktiska saker. Jag packade även ner det sista i väskan och bar ner den och då började det bli riktigt plågsamt. När jag kände att jag var tvungen att gå på toaletten ännu en gång och sköta magen förstod jag att det var nära och lagom då kom Jon som ställt bilen utanför med motorn igång. När han hörde mig yla uppe i badrummet förstod han också på allvar att det var på gång. Jag minns att Jon gång på gång tjatade om att jag måste skynda mig ut bilen, men det var svårt att röra sig då värkarna kom nästan konstant. Väl på väg ner för trappan började jag må illa och då förstod jag att vi aldrig skulle hinna in, även om jag aldrig sade det till Jon. Jag har kräkts under de båda andra förlossningarna precis lagom innan krystvärkarna kommit. Detta är pga en nervpåverkan som blir när barnet gör en rotation vid spinaetaggen långt ner i ryggen. Jag bad Jon ta med spypåsar och handdukar ifall att. Till slut kom jag ut i bilen men jag hann bara sätta mig ner i sätet så insåg jag att här kan jag inte sitta en sekund till och så gick vattnet. I samma sekund som vattnet gick kände jag huvudet började trycka på. Jon blev såklart rätt stressad när jag sade att vi måste in igen, "barnet kommer nu"! Han fortsatte att tjata om att "vi måste åka Helena"! Men när han väl insåg att jag faktiskt snart skulle föda, gav han upp och ringde han 112. På larmcentralen började dom som vanligt att ställa en massa frågor vilket Jon inte hade tid och möjlighet att svara på. Så till slut gav han telefonen till grannen som var ute och hjälper mig in igen. Minns att jag gick och höll handen på jeansen mellan benen, då det var ett sånt sjukt tryck neråt. Hamnde till slut i badrummet och stod och hängde över kommoden när första krystvärken kom. Försökte att inte trycka på, men var har man att sätta emot när hela kroppen skriker TRYCK! Kände huvudet på en gång och Jon fick hjälpa till att få av byxorna. Tror att det var ungefär här ambulanspersonalen stormade in i hallen, fyra personer med bår och tillbehör. Upplyste dom om att skynda på för i nästa värk kommer bebisen. Dom blev tydligen lite oroliga med tanke på att jag stod och klinkersgolvet i badrummet och ville få ut mig på båren. Hann dock bara utanför dörren till badrummet i hallen innan nästa värk kom och då krystade jag ordentligt för första gången och Enya föddes! Både Jon och en kille i ambulanspersonalen satt beredda på huk, då jag födde ståendes och Jon tog emot sin dotter när hon såg dagens ljus! Hon kom som skjuten ur en kanon med massor av fostervatten och skrek efter ca 10-15 sekunder. Det var en sån underbar lättnad även om jag innan aldrig ens hann tänka på hur det hade kunnat gå om något gått fel. Hon hade navelsträngen två varv runt halsen men den drogs inte åt förrän hon kom ut. Sjuksköterskan som hjälpte till var erfaren och virade snabbt loss navelsträngen och lät den sitta kvar ett par minuter innan han klippte av så att hon fick tillgodogöra sig blodet i den. Enya föddes 15:36, sju minuter efter att SOS alarm mottog larmet. Denna gång var jag snabb på att ta reda på könet. De andra gångerna har det liksom glömts bort i dimmorna av euforin, men nu tog nyfikenheten över. Medan navelsträngen fortfarande satt kvar lyfte jag på hennes ben och såg att vi fått en flicka!
Världens lyckligaste mamma!
 
Vi fick efter en liten stund komma upp på båren och ut ambulansen och vid detta laget så visste nog iaf de närmsta i kvarteret vad som hänt och stämningen var lite uppskruvad med väldigt lycklig. Jon fick stanna kvar lite hemma då han hade lite att ta hand om, innan han kom efter. Det kom som sagt väldigt mycket fostervatten och det blödde en hel del efteråt, särskilt eftersom jag stod upp. Jon hann under tiden att smälta den värsta chocken och även bli gratulerad av syster Jenny som kom förbi för att hämta barnen på skolan.
 
Jag hade Enya på brösten i ambulansen och hon tittade storögt på mig hela vägen. Trots hemska eftervärkar hela resan, minns jag bara denna stund med total lycka. Jag lade henne efter stund vid bröstet och  hon snuttade ett ordentligt tag på en gång och började amma. Moderkakan hade nog gärna kommit ut i ambulansen, men jag insisterade på att jag skulle bespara grabbarna det städarbetet.
 
 
Väl på förlossningen fick vi komma in på ett rum och träffa en väldigt gullig och glad barnmorska och undersköterska. Dem kom nästan av sig lite och sa det var lite svårt att hålla sig till rutinerna när liksom redan jobbet var klart. Men moderkakan kom ut och var hel och fin. Jag undersöktes och allt såg fint ut. Enya fick sin K-vitamin injektion och så navlade dom om henne lite närmare naveln. Hon vägdes och mättes och jag blev än en gång förvånad över vikten. Jag tyckte hon såg rätt liten ut. Men 4300 g vägde hon och var hela 54 cm lång, huvudomfånget var 36 cm. Barnmorskan däremot gissade rätt på GRAMMET, jag är sjukt imponerad. Sen kom äntligen den lyckliga pappan och vi fick samla oss en stund och prata igenom händelseförloppet lite. Trots avsaknad av smärtlindring blir man ju lite luddig i huvudet av smärtorna och alla endorfiner i kroppen.
 
Många har frågat mig efteråt om jag inte fick panik, men jag måste säga att jag behöll mig väldigt lugn. Insikten om vad som höll på att hända kanaliserades mer till ett fokus på att vi måste lösa detta på bästa sätt. Jag var nog väldigt tyst. Minns att Jon frågade en massa saker hela tiden och att jag tänkte svaren för mig själv, men jag tror sällan jag svarade honom. Det blev trots allt en väldigt bra förlossning och detta är såklart ett minne vi kommer att bära med oss och som kommer följa med Enya i livet. Flickan som är född i farstun!
 
Fortsättning följer!
Till top